Fått en sån jäkla My little Pony nojja!!
Nu har jag fått för mig kanske att man skulle ha samlat alla ponnies som finns ?!
Freak´t up!
Kolla både Tradera, Ebay och även My little Pony Collection sidor (för samlare)
Jävla nojja man har då!!

Min mamma har berättat att när min gammelmormor levde berättade hon ofta många folksägner och folktro och allt det där...

Här är en berättelse:

Det var en kall kväll med mycket regn och rusk.
Gammelmormor satt och stickade vid köksbodet den kvällen.
Då efter en stund knackade det på dörren och gammelmormor öppnade dörren.
Där stod en liten gumma, våt och kall.
Annie ville släppa in henne;
- Vill du komma in och sätta dig tills regnet har avtagit sig?
Varsegod och stig in.
Men gumman tittade engsligt omkring...
tills hon pekade på gammelmormor´s sax som låg uppe på ett par garnnystan.
-Jaha, om du ska var på det viset så... Gå din väg!

Och gumman gick.

Gammelmormor´s sax var av stål.
Och vad jag vet och har hört går inga "onda" väsen över stål
Och vad jag har hört försvann småfolket efter att elen kom till

Fest i Juletid.sägen från jämtland.

Detta sägs ha hänt för trehundra år sedan på en gård i byn Hara i Jämtland.

Det var julkväll och allt var iordningställt för den stora högtiden, rummet var festligt upplyst och familjen skulle just samlas vid det dukade bordet när en liten gråskäggig man steg in och i sorgsen ton bad att få tala med gårdens husbonde. Han föreföll mystisk men bonden funderade inte länge utan följde med främlingen ut på tunet för att höra vad som stod på. Gubben bad honom ivrigt att ha som hastigast skulle följa med honom hem, eftersom det var ett mycket ledsamt förhållande som han ville underhandla om.
Bonden började nu ana att det var en vätte som han hade att göra med och blev lite tveksam.
-Är det långt hem till dig? Undrade han.
-Nej då, vi är strax framme, svarade vätten.

Och så slog bonden följe med honom ut på gårdstunet i den stjärnklara vinternatten.
Men just som de kommit en bit ut på tunet blev de som inneslutna i en dimma, och i nästa ögonblick befann de sig nere i underjorden. Där ledsagades nu bonden in i ett stort och väl så festligt upplyst rum som de han nyss hade lämnat. Det var en hel hop högtidsklätt folk församlat och det verkade som om det var på dem bägge de alla stod och väntade. Mitt i rummet var även här framdukat ett ståtligt matbord, och det hängde många dyrbara bonader och andra prydnader på väggarna.
-Vi har helg i kväll, vi också, tog nu vätten till orda, men vi måste få visa dig fortfor han, vänd till bonden, vilket elände vi har råkat ut för sedan du byggde din nya ladugård, som nu står rakt ovanfär vår boning. Titta på bordet och känn efter vad det är för något som droppar ned från taket mitt i all vår helgdags mat!
Bonden klev fram och undersökte takdroppet.
- Ja, men det här är ju rena skiten! utbrast han så, både bestört och förbryllad.
- Just det, svarade vätten. Då kan du tänka dig hur vi har det nu för tiden. Allt vi ställer fram på bordet blir förorenat, det gör ju all vår helgglädje om intet. Och lika illa är det förstås till vardags. Nu kunde vi ju förstås hämnas för det här obehagliga som vi råkat ut för, så som vårt släkte brukar göra när vi blir förorättade, och då skulle vi kunna åsamka dig och ditt hus så många olyckor att ni snart blir utarmade och tvingas flytta härifrån.Men vi har resonerat om det och förstår att du inte känt till hur det förhåller sig, och dessutom är vi gamla i gården och har ju levt som goda grannar med dina förfäder sedan århundraden tillbaka. Därför vill vi hellre göra dig det förslaget att du godvilligt flyttar din ladugård, och då lovar vi i gengäld att bärga din skörd varje höst, så länge som du och någon av dina efterkommande äger gården. Vad säger du om det? undrade vätten och såg stint på bonden.
-Utmärkt, svarade bonden, jag går gärna in på det avtalet, och jag lovar flytta ladugården så snart vintern är över.
-Överenskommet då, sa vätten, då ber jag dig bara att du i fortsättningen på kvällen innan du vill att vi skall skörda lägger dina skäror inne på logen som en anvisning att tiden är inne. Men du ska också lägga dit lika många smörgåsar. Skärorna kommer vi inte att använda, de ska bara ligga där som tecken på att det är dags för oss att utföra arbetet, men smörgåsar är vi mycket förtjusta i, och därför ska de komma oss väl till pass under natten. Det är nämligen nattetid som vi vättar jobbar. Men kom ihåg en sak till - ingen får stanna uppe den kvällen för att titta på när vi arbetar. Om vi märker att någon spionerar på oss så är överenskommelsen bruten, förklarade vätten med bestämd röst. Tänk på detta, tillade han så, bevara hemligheten, så ska du och dina ättlingar slippa ett tungt besvär i all er tid.
Vätten sträckte därpå fram sin hand mot bonden, som tog den, och så bekräftade de med ett handslag att överenskommelsen var träffad. Genast det var gjort ledsagade vätten bonden tillbaka till gården.

Han hade visserligen bara varit borta en liten stund från de sina, men de hade ändå tyckt att hans återkomst dröjt en evighet, varför alla blev desto gladare när han uppenbarade sig igen. Så följde en glad och lycklig julkväll, men ingen i gården fick veta det minsta om vad som hänt där nere i vättarnas underjordiska bostad.
När sommaren var inne lejde bonden en hel hop hantverkare, som till sin egen liksom till grannarnas - för att inte tala om familjens - förvåning fick i uppdrag att riva ned den nya ladugården bara för att strax bygga upp den igen på en annan plats alldeles i närheten. Men betalt fick de ju för sitt arbete, så de fullföljde sin uppgift, även om en och annan skakade på huvudet och tyckte att bonden bar sig väl konstigt åt. När det så småningom blev höst och säden var mogen att skördas gick bonden en kväll bort till logen och lade dit alla skäror som fanns på gården och ställde dessutom dit en stor korg full med härliga smörgåsar. Och tänka sig! På morgonen var hela skörden bärgad och ordentligt uppsatt i skylar. Arbetet var mycket omsorgsfullt utfört, ja det låg inte ett enda ax kvar på åkern.
Så här gick det nu till höst efter höst i många år, och naturligtvis började grannarna så småningom misstänka att det var någonting mystiskt på gården. Man såg aldrig några skörde arbetare ute på åkrarna, men likafullt stod plötsligt all säden där, prydligt skuren och uppsatt.

Med tiden blev förstås bonden gammal, och gården övertogs en dag av hans dotter och måg. Bonden hade efter mycket funderande invigt mågen i hemligheten med vättarnas medverkan i skörden, men denne hade dels svårt att riktigt uppskatta skördehjälpen, dels var han av en oförsiktig och nyfiken natur. När det för första gången var hans ansvar att placera ut skärorna och korgen med smörgåsarna som tecken till vättefolket att det var dags för skörd beslöt han därför att stanna uppe på natten och se hur allting egentligen gick till.

Det stod en lummig asp mitt inne på åkern, och i den klättrade den unga bonden upp och gömde sig. Och han behövde inte vänta länge. Så fort det blivit mörkt och tyst i gårdarna omkring hörde han bråk och stamp inne på logen. Sedan började det att prassla och fräsa överallt på åkern, det tisslade och tasslade i säden. Natten var ganska klar och det var därför bara halvmörkt, och han kunde alltså ganska väl iaktta det underliga småfolket, som i mörka skepnader rörde sig snart sagt över hela fältet. Särskilt lade han märke till en liten skäggig gubbe, som bara gick kring och kommenderade de andra.
-Rusk och riv! Sade han. Rusk och riv.

 Bonden antog att gubben var förman för detta underliga arbetslag och att det var samma figur som hade upprättat kontraktet med hans svärfar. Men nu började de närma sig aspen där han gömt sig. Småfolket liksom samlade sig kring trädet, det susade och fräste allt vassare, och ungbonden började känna sig rätt kuslig till mods. Den gråskäggige stod nu alldeles inne vid stammen.
-Rusk och riv! ropade han fortfarande. Rusk och riv!

 Snart var det sista stået avslitet det sista bandet bundet och den sista skylen uppsatt. Det började dagas och de första solstrålarna lyste på skylarna som stod överallt på fältet - arbetet var färdigt! För ögonblicket blev det alldeles tyst och stilla runt aspen. Men i nästa sekund höjde den gamle gubben sin röst, under det han blickade upp i trädet mot den nyfikne.

 -Tro inte att vi varit okunniga om att du har suttit där hela natten och bespejat oss, sade han. Vi har lagt märke till dig allihop, men eftersom vi påbörjat arbetet vill vi också fullföljadet enligt avtalet även denna gång. Men du skall veta att det också är den sista, efter som du med din nyfikenhet har brutit den överenskommelse vi en gång gjorde med den gamla husbonden.

 Så snart gubben yttrat dessa ord var han plötsligt försvunnen, liksom alla de andra - det gick lika fort som när nattens skuggor försvinner för den gryende morgonen. Bonden kom hastigare ner ur trädet än han hade räknat men och lommade snopen hemåt. Och gårdens folk måste i fortsättningen bärga sin säd på samma sätt som vanliga människor. Den nye bonden fick aldrig samma lycka med lantbruket som hans svärfar hade haft.

Mara kallades åtminstone förr en känsla av kvävning, beklämning eller tryckande tyngd över bröstet, som uppkommer i sömnen. Den medför ofta ett häftigt uppvaknande med ängslan och oro. Orsakerna kan vara många, ibland allvarliga, såsom hjärtsjukdomar, matsmältningsrubbningar, men ibland kan symptomet vara rent stressrelaterat och sågs t ex förr som ett uttryck för det man kallade neruastin.

Av "maran" skapade folktron tidigt ett trolldomsväsen, som omtalas redan i de fornisländska sagorna och som kallades Nattmaran. I Norden tänkte man sig maran i form av en kvinna som smyger sig in i sovrummet på natten, genom nyckelhålet eller minsta lilla springa, och sedan sätter sig grensle över den sovandes bröst (att "ridas av maran"). Ordet har också givit upphov till uttrycket mardröm för hemska drömmar.

Ibland avsågs med maran Lilit, Skogsråets mor, och ibland ansågs det vara vissa kvinnor, som under natten - ofta ovetande eller mot sin egen vilja - blev maror. Eftersom maran inte kunde komma upp i sängen till den sovande utan att först stiga i hans fotbeklädnad, bjöd försiktigheten att man helst skulle ställa sina skor under sängen med tåspetsarna utåt. Maran troddes "rida" inte bara människor utan också hästar, vars manar hon gärna sammantrasslade till martovor.

Markyss kallas blåsor som plötsligt uppstår på läpparna.

En sägen om mara;

Det var en gång en ung, ogift bonde som natt efter natt plågades något alldeles förskräckligt av en mara. Hon red honom så gått som varenda natt, och det är lätt att förstå att han mer en gärna ville bli av med den otäckan. 
Han funderade mycket på hur han skulle bära sig åt, och så äntligen en dag kom han på en krigslist och bad en god vän hjälpa honom med att utföra den. 
Vännen kom en kväll och satte sig att hålla vakt i farstun utanför sovrummet, medan bonden själv gick till sängs.  
Vid midnatt hörde den vakande mannen hur bonden vred och vände sig i sängen och hur han jämrade sig av obehag i sömnen. Då förstod vännen att maran var på plats och i full verksamhet, och precis som de kommit överens om tog han och satte en kork i nyckelhålet.  
En stund senare vaknade bonden av marritten, rusade upp ur sängen och grep efter en stor yxa, som han på kvällen hade placerat bredvid sig vid sängkanten. När maran såg sitt offer vakna upp försökte hon förstås genast ta sig ut genom den vanliga vägen genom nyckelhålet, men se, det gick inte - där satt korken!  
Nu utspelade sig en vild jakt runt i rummet, maran före och bonden efter med yxan i högsta hugg för att göra processen kort med plågoanden. Till slut lyckades han stänga in maran i ett hörn och skulle just till att slå ihjäl det lilla djuret när maran tillgrep en förtvivlad utväg - hon förvandlade sig plötsligt till den flicka hon i själva verket var. 
Nu stod där alltså spritt naken flicka i stället för en otäck mara framför den unge bonden, och inte nog med det, hon var dessutom särledes fager såväl under ögonen som lite varstans. Ja , han kände sig alldeles omtumlad av den läckra åsynen - han hade aldrig i hela sitt liv sett något vackrare - så istället för att hugga till med yxan friade han på stående fot till flickan. Och hon var inte mindre omtumlad och hade ju dessutom inte mycket att välja på i den här belägenheten utan fann för gott att tacka ja, sedan stod det inte länge på förrän de unga tu gifte sig, och därefter levde de länge och lyckliga tillsammans. 
Men så en dag gick det som det kan gå även i de bästa och lyckliga äktenskap, de kom ihop sig och började att gräla om någonting, visserligen om en struntsak, men grälade gjorde de likafullt. Mannen blev ordentligt arg och ville eftertryckligt sätta sin hustru på plats, varför han utbrast: 
- Hur vågar du sätta dig upp emot mig, du din gamla satmara! 
Hustrun låtsades bli alldeles förbluffad över detta tillmäle och frågade upprörd: 
- Vad menar du med att ge mig ett sådant namn? Ser jag ut som en mara, jag? 
Då tog mannen henne i hampen, ledde henne fram till dörren, där korken fortfarande satt kvar i nyckelhålet, och röt: 
- Vill du förneka att du kom krypande in i mitt hus genom det där nyckelhålet, din marusling? 
Och för att ge ytterligare skärpa åt sina ord satte han pekfingret mot korken och tryckte ut den ur hålet. Men se, det skulle han nu inte gjort, för i samma ögonblick som korken försvann ur nyckelhålet öppnades därmed på nytt marans enda reträttväg - i ett huj återtog hustrun sin margestalt och for ut genom nyckelhålet som en blixt, och sedan såg han henne aldrig mer. Allt som fanns kvar var en hög kläder på golvet innanför farstudörren. 
Nu förhöll det sig dessutom så tragiskt att hustrun nyss fött ett barn som låg i vaggan. Bonden skötte om det så gott han kunde, men i fortsättningen hände det ibland om nätterna att han tyckte sig märka hurusom någon osynlig varelse kom in i rummet, gick fram till barnet, lyfte upp det ur sängen och vyssjade och ammade det, medan tårarna strömmade ur hennes ögon. På morgonen var barnet då alldeles vått av sin moders ymniga tårar - det var i alla fall faderns tolkning.  

På en liten skogväg intill Martebo myr på Gotland visar sig ibland ett mystiskt vandrande ljussken. Det finns ingen riktigt bra förklaring på vad det är för ljus. Men det finns många sägner och historier om vad det är som lyser.

Fenomenen har varit välkänt på Gotland länge. Så gott som varje kväll söker sig människor till den lilla vägen, någonstans mellan Tingstäde och Lummelunda.

Människors beskrivningar av fenomenet varierar - ett starkt lysande sken, ljusklot som växer, eldstänk och ljus som vandrar på vägen. Det gäckande ljuset vid Martebomyr fortsätter att lysa. Så länge det finns människor som nyfiket spanar ut i mörkret lär ljuset fortsätta att komma. Gåtan är inte löst. Marteboljuset är ett ljusfenomen som folk genom tiderna upplevt vid Martebo myr.

Bortbyting var i folktron ett barn som inte var mänskligt, utan som lämnats i byte för ett barn som rövats bort av övernaturliga väsen, tex troll eller älvor. Det antogs vara förtrollat så det liknade det riktiga barnet.

Det fanns olika sätt att avslöja bedragaren, och om man lyckades byttes den snabbt tillbaka till det äkta barnet. Dock kunde dessa sätt vara grymma och skada ett barn som kanske var sjukt eller hade funktionsnedsättning på ett livshotande vis. Det finns sagor om mödrar som misstänkte att deras barn var en bortbyting som företog märkliga uppgifter för att få bedragaren att avslöja sig. En kvinna kokade gröt i ett litet äggskal och rörde om med en grantopp tills trollet utbrast "Sju ekeskogar har jag sett växa upp, och sju har jag sett ruttna ner, men aldrig har jag sett så stor visp till så liten gryta!". Husfrun tog då bortbytingen på bakspaden och tänkte skjutsa in den i ugnen, då plötsligt dök en trollkvinna upp och bytte barnen och menade att "Så ont hade jag aldrig kunnat göra med ditt barn som du tänkte göra med mitt!" och försvann sedan på ett ögonblick.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article2208821.ab
Varning!

Enhörningen är troligen det mest mystiska av alla legenddjur. Vita som snö och rena som änglar är de symbolen för godhet. De är också fruktade för sin förmåga att slåss mot det onda.

En enhörning ser ut som en högrest vit hingst, med ett spiralvridet gyllene horn mitt i pannan. Hovarna är även de svagt gyllene. Tänderna är vita och perfekta.

Enhörningar är fruktansvärt stolta och mycket skygga. De är enstöriga och undviker att komma nära människor och andra intelligenta varelser. Våldsamma varelser och varelser som är skapade av makter som är fiender till Moder Jord är enhörningarnas dödsfiender, och enhörningar anfaller dessa med ett dödsföraktande raseri om de kommer i närheten. Om den förföljs av vänligt sinnade varelser flyr den så länge den kan. Bara om den trängs in i ett hörn anfaller den.

Endast om en godhjärtad, ren och oskuldsfull jungfru närmar sig finns möjligheten att den låter henne komma i närheten. Det kan i så fall även hända att den låter sig charmas av henne, och förblir hennes tjänare och riddjur, så länge som hon förblir ren och godhjärtad, och inte låter en man komma henne in på livet.

Enhörningar är immuna mot alla gifter. Om en enhörning vidrör en vänligt inställd varelse med sitt horn läker beröringen. Den upptäcker också telepatiskt alla varelser som är fientligt inställda mot den och dess härskarinna. Enhörningar är intelligenta och kommunicerar telepatiskt med sina vänner på upp till 100 meters avstånd.

En bild från en medeltida handskrift visar en enhörning, ett djur som ser ut som en häst med ett spiralvridet horn i pannan. Ännu på 1700-talet saluförde apoteken runtom i Europa enhörningspulver till höga priser. Enhörningshorn ansags hjälpa mot bl a gikt och epilepsi. De ansågs också skydda mot förgiftningar.

Någon enhörning har aldrig uppvisats. Ända har enhörningshorn funnits att köpa. De var raka och spiralformade, och kunde vara upp till 3 meter långa.

Den norske kungen Sigurd Jórsalafare uppges ha heft med sig ett sådant enhörningshorn på sitt korstag till Palestina år 1107. Under hela den tid då enhörningshorn fanns att köpa kom de främst från de nordiska länderna.

Enhörningshornen kom i själva verket från en val, nämligen narvalen som håller till i vattnen närmast nordpolen. Hannarna her en lång spiralvriden stöttand som utvecklas från en av de vänstra övre framtänderna. (Av allt att döma används stättanden i hannarnas strider om honorna inför parningen.)

Den flandriske geografen Gerhardus Mercator (1512-1594) kom på hemligheten med enhörningshornen. Han skrev att de var tänder från en fisk. Detta avslöjande trängde igenom allt mer, och enhörningshornen blev sa svårsålda att det på 1700-talet inte längre var lönt att jaga de svårfangade narvalarna.

Den 8 november 1983 gav den amerikanska tidningen Washington Post stort utrymme åt en enhörning som hade siktats i en nationalpark i närheten. Man återgav ett fotografi som var taget av en av de två män som hade sett djuret. Den 12 november återkom tidningen till fallet, och erkände att man blivit lurad. Enhörningen var en häst med peruk och löshorn.

År 1985 åkte en amerikansk cirkus runt och visade upp tre enhörningar. Djuren var i själva verket getter som hade utsatts för en kirurgisk operation vid späd ålder. Hornen hade flyttats samman till huvudets mitt, med påföljd att det växte fram ett enda horn i mitten i stället för ett vid vardera sidan.
Det verkar finnas olika sorters enhörningar.
En sort beskrivs som en varelse med hjortben, lejonsvans och getskägg.
När denna varelse går, lämnar den hjärtformade hovavtryck.
En annan beskrivs som en väldigt vacker häst.
Gemensamt är att dom är vita, och har ett spiralvridet horn i pannan.




Uppgifter om längden på hornet varierar.
Allt från någon decimeter, till flera meter.
Detta horn sägs vara magiskt.
Om man sänker ner det i en sur sjö, blir sjön bra igen.
Men om man gör en bägare av hornet, kan ägaren till detta dricka gift ur det, utan att det händer något.
Problemet är att få tag på ett sådant horn.
Det är bara en oskuldsfull jungfru som kan fånga en enhörnig.
Hon måste dessutom vara helt själv.
Och det är bara bra, för en oskulsfull jungfru gör väl ingen enhörning något ont!
En enhörning lever i flera hundra år, så det blir en vän för livet!