Fest i Juletid.sägen från jämtland.

Detta sägs ha hänt för trehundra år sedan på en gård i byn Hara i Jämtland.

Det var julkväll och allt var iordningställt för den stora högtiden, rummet var festligt upplyst och familjen skulle just samlas vid det dukade bordet när en liten gråskäggig man steg in och i sorgsen ton bad att få tala med gårdens husbonde. Han föreföll mystisk men bonden funderade inte länge utan följde med främlingen ut på tunet för att höra vad som stod på. Gubben bad honom ivrigt att ha som hastigast skulle följa med honom hem, eftersom det var ett mycket ledsamt förhållande som han ville underhandla om.
Bonden började nu ana att det var en vätte som han hade att göra med och blev lite tveksam.
-Är det långt hem till dig? Undrade han.
-Nej då, vi är strax framme, svarade vätten.

Och så slog bonden följe med honom ut på gårdstunet i den stjärnklara vinternatten.
Men just som de kommit en bit ut på tunet blev de som inneslutna i en dimma, och i nästa ögonblick befann de sig nere i underjorden. Där ledsagades nu bonden in i ett stort och väl så festligt upplyst rum som de han nyss hade lämnat. Det var en hel hop högtidsklätt folk församlat och det verkade som om det var på dem bägge de alla stod och väntade. Mitt i rummet var även här framdukat ett ståtligt matbord, och det hängde många dyrbara bonader och andra prydnader på väggarna.
-Vi har helg i kväll, vi också, tog nu vätten till orda, men vi måste få visa dig fortfor han, vänd till bonden, vilket elände vi har råkat ut för sedan du byggde din nya ladugård, som nu står rakt ovanfär vår boning. Titta på bordet och känn efter vad det är för något som droppar ned från taket mitt i all vår helgdags mat!
Bonden klev fram och undersökte takdroppet.
- Ja, men det här är ju rena skiten! utbrast han så, både bestört och förbryllad.
- Just det, svarade vätten. Då kan du tänka dig hur vi har det nu för tiden. Allt vi ställer fram på bordet blir förorenat, det gör ju all vår helgglädje om intet. Och lika illa är det förstås till vardags. Nu kunde vi ju förstås hämnas för det här obehagliga som vi råkat ut för, så som vårt släkte brukar göra när vi blir förorättade, och då skulle vi kunna åsamka dig och ditt hus så många olyckor att ni snart blir utarmade och tvingas flytta härifrån.Men vi har resonerat om det och förstår att du inte känt till hur det förhåller sig, och dessutom är vi gamla i gården och har ju levt som goda grannar med dina förfäder sedan århundraden tillbaka. Därför vill vi hellre göra dig det förslaget att du godvilligt flyttar din ladugård, och då lovar vi i gengäld att bärga din skörd varje höst, så länge som du och någon av dina efterkommande äger gården. Vad säger du om det? undrade vätten och såg stint på bonden.
-Utmärkt, svarade bonden, jag går gärna in på det avtalet, och jag lovar flytta ladugården så snart vintern är över.
-Överenskommet då, sa vätten, då ber jag dig bara att du i fortsättningen på kvällen innan du vill att vi skall skörda lägger dina skäror inne på logen som en anvisning att tiden är inne. Men du ska också lägga dit lika många smörgåsar. Skärorna kommer vi inte att använda, de ska bara ligga där som tecken på att det är dags för oss att utföra arbetet, men smörgåsar är vi mycket förtjusta i, och därför ska de komma oss väl till pass under natten. Det är nämligen nattetid som vi vättar jobbar. Men kom ihåg en sak till - ingen får stanna uppe den kvällen för att titta på när vi arbetar. Om vi märker att någon spionerar på oss så är överenskommelsen bruten, förklarade vätten med bestämd röst. Tänk på detta, tillade han så, bevara hemligheten, så ska du och dina ättlingar slippa ett tungt besvär i all er tid.
Vätten sträckte därpå fram sin hand mot bonden, som tog den, och så bekräftade de med ett handslag att överenskommelsen var träffad. Genast det var gjort ledsagade vätten bonden tillbaka till gården.

Han hade visserligen bara varit borta en liten stund från de sina, men de hade ändå tyckt att hans återkomst dröjt en evighet, varför alla blev desto gladare när han uppenbarade sig igen. Så följde en glad och lycklig julkväll, men ingen i gården fick veta det minsta om vad som hänt där nere i vättarnas underjordiska bostad.
När sommaren var inne lejde bonden en hel hop hantverkare, som till sin egen liksom till grannarnas - för att inte tala om familjens - förvåning fick i uppdrag att riva ned den nya ladugården bara för att strax bygga upp den igen på en annan plats alldeles i närheten. Men betalt fick de ju för sitt arbete, så de fullföljde sin uppgift, även om en och annan skakade på huvudet och tyckte att bonden bar sig väl konstigt åt. När det så småningom blev höst och säden var mogen att skördas gick bonden en kväll bort till logen och lade dit alla skäror som fanns på gården och ställde dessutom dit en stor korg full med härliga smörgåsar. Och tänka sig! På morgonen var hela skörden bärgad och ordentligt uppsatt i skylar. Arbetet var mycket omsorgsfullt utfört, ja det låg inte ett enda ax kvar på åkern.
Så här gick det nu till höst efter höst i många år, och naturligtvis började grannarna så småningom misstänka att det var någonting mystiskt på gården. Man såg aldrig några skörde arbetare ute på åkrarna, men likafullt stod plötsligt all säden där, prydligt skuren och uppsatt.

Med tiden blev förstås bonden gammal, och gården övertogs en dag av hans dotter och måg. Bonden hade efter mycket funderande invigt mågen i hemligheten med vättarnas medverkan i skörden, men denne hade dels svårt att riktigt uppskatta skördehjälpen, dels var han av en oförsiktig och nyfiken natur. När det för första gången var hans ansvar att placera ut skärorna och korgen med smörgåsarna som tecken till vättefolket att det var dags för skörd beslöt han därför att stanna uppe på natten och se hur allting egentligen gick till.

Det stod en lummig asp mitt inne på åkern, och i den klättrade den unga bonden upp och gömde sig. Och han behövde inte vänta länge. Så fort det blivit mörkt och tyst i gårdarna omkring hörde han bråk och stamp inne på logen. Sedan började det att prassla och fräsa överallt på åkern, det tisslade och tasslade i säden. Natten var ganska klar och det var därför bara halvmörkt, och han kunde alltså ganska väl iaktta det underliga småfolket, som i mörka skepnader rörde sig snart sagt över hela fältet. Särskilt lade han märke till en liten skäggig gubbe, som bara gick kring och kommenderade de andra.
-Rusk och riv! Sade han. Rusk och riv.

 Bonden antog att gubben var förman för detta underliga arbetslag och att det var samma figur som hade upprättat kontraktet med hans svärfar. Men nu började de närma sig aspen där han gömt sig. Småfolket liksom samlade sig kring trädet, det susade och fräste allt vassare, och ungbonden började känna sig rätt kuslig till mods. Den gråskäggige stod nu alldeles inne vid stammen.
-Rusk och riv! ropade han fortfarande. Rusk och riv!

 Snart var det sista stået avslitet det sista bandet bundet och den sista skylen uppsatt. Det började dagas och de första solstrålarna lyste på skylarna som stod överallt på fältet - arbetet var färdigt! För ögonblicket blev det alldeles tyst och stilla runt aspen. Men i nästa sekund höjde den gamle gubben sin röst, under det han blickade upp i trädet mot den nyfikne.

 -Tro inte att vi varit okunniga om att du har suttit där hela natten och bespejat oss, sade han. Vi har lagt märke till dig allihop, men eftersom vi påbörjat arbetet vill vi också fullföljadet enligt avtalet även denna gång. Men du skall veta att det också är den sista, efter som du med din nyfikenhet har brutit den överenskommelse vi en gång gjorde med den gamla husbonden.

 Så snart gubben yttrat dessa ord var han plötsligt försvunnen, liksom alla de andra - det gick lika fort som när nattens skuggor försvinner för den gryende morgonen. Bonden kom hastigare ner ur trädet än han hade räknat men och lommade snopen hemåt. Och gårdens folk måste i fortsättningen bärga sin säd på samma sätt som vanliga människor. Den nye bonden fick aldrig samma lycka med lantbruket som hans svärfar hade haft.