Mara kallades åtminstone förr en känsla av kvävning, beklämning eller tryckande tyngd över bröstet, som uppkommer i sömnen. Den medför ofta ett häftigt uppvaknande med ängslan och oro. Orsakerna kan vara många, ibland allvarliga, såsom hjärtsjukdomar, matsmältningsrubbningar, men ibland kan symptomet vara rent stressrelaterat och sågs t ex förr som ett uttryck för det man kallade neruastin.

Av "maran" skapade folktron tidigt ett trolldomsväsen, som omtalas redan i de fornisländska sagorna och som kallades Nattmaran. I Norden tänkte man sig maran i form av en kvinna som smyger sig in i sovrummet på natten, genom nyckelhålet eller minsta lilla springa, och sedan sätter sig grensle över den sovandes bröst (att "ridas av maran"). Ordet har också givit upphov till uttrycket mardröm för hemska drömmar.

Ibland avsågs med maran Lilit, Skogsråets mor, och ibland ansågs det vara vissa kvinnor, som under natten - ofta ovetande eller mot sin egen vilja - blev maror. Eftersom maran inte kunde komma upp i sängen till den sovande utan att först stiga i hans fotbeklädnad, bjöd försiktigheten att man helst skulle ställa sina skor under sängen med tåspetsarna utåt. Maran troddes "rida" inte bara människor utan också hästar, vars manar hon gärna sammantrasslade till martovor.

Markyss kallas blåsor som plötsligt uppstår på läpparna.

En sägen om mara;

Det var en gång en ung, ogift bonde som natt efter natt plågades något alldeles förskräckligt av en mara. Hon red honom så gått som varenda natt, och det är lätt att förstå att han mer en gärna ville bli av med den otäckan. 
Han funderade mycket på hur han skulle bära sig åt, och så äntligen en dag kom han på en krigslist och bad en god vän hjälpa honom med att utföra den. 
Vännen kom en kväll och satte sig att hålla vakt i farstun utanför sovrummet, medan bonden själv gick till sängs.  
Vid midnatt hörde den vakande mannen hur bonden vred och vände sig i sängen och hur han jämrade sig av obehag i sömnen. Då förstod vännen att maran var på plats och i full verksamhet, och precis som de kommit överens om tog han och satte en kork i nyckelhålet.  
En stund senare vaknade bonden av marritten, rusade upp ur sängen och grep efter en stor yxa, som han på kvällen hade placerat bredvid sig vid sängkanten. När maran såg sitt offer vakna upp försökte hon förstås genast ta sig ut genom den vanliga vägen genom nyckelhålet, men se, det gick inte - där satt korken!  
Nu utspelade sig en vild jakt runt i rummet, maran före och bonden efter med yxan i högsta hugg för att göra processen kort med plågoanden. Till slut lyckades han stänga in maran i ett hörn och skulle just till att slå ihjäl det lilla djuret när maran tillgrep en förtvivlad utväg - hon förvandlade sig plötsligt till den flicka hon i själva verket var. 
Nu stod där alltså spritt naken flicka i stället för en otäck mara framför den unge bonden, och inte nog med det, hon var dessutom särledes fager såväl under ögonen som lite varstans. Ja , han kände sig alldeles omtumlad av den läckra åsynen - han hade aldrig i hela sitt liv sett något vackrare - så istället för att hugga till med yxan friade han på stående fot till flickan. Och hon var inte mindre omtumlad och hade ju dessutom inte mycket att välja på i den här belägenheten utan fann för gott att tacka ja, sedan stod det inte länge på förrän de unga tu gifte sig, och därefter levde de länge och lyckliga tillsammans. 
Men så en dag gick det som det kan gå även i de bästa och lyckliga äktenskap, de kom ihop sig och började att gräla om någonting, visserligen om en struntsak, men grälade gjorde de likafullt. Mannen blev ordentligt arg och ville eftertryckligt sätta sin hustru på plats, varför han utbrast: 
- Hur vågar du sätta dig upp emot mig, du din gamla satmara! 
Hustrun låtsades bli alldeles förbluffad över detta tillmäle och frågade upprörd: 
- Vad menar du med att ge mig ett sådant namn? Ser jag ut som en mara, jag? 
Då tog mannen henne i hampen, ledde henne fram till dörren, där korken fortfarande satt kvar i nyckelhålet, och röt: 
- Vill du förneka att du kom krypande in i mitt hus genom det där nyckelhålet, din marusling? 
Och för att ge ytterligare skärpa åt sina ord satte han pekfingret mot korken och tryckte ut den ur hålet. Men se, det skulle han nu inte gjort, för i samma ögonblick som korken försvann ur nyckelhålet öppnades därmed på nytt marans enda reträttväg - i ett huj återtog hustrun sin margestalt och for ut genom nyckelhålet som en blixt, och sedan såg han henne aldrig mer. Allt som fanns kvar var en hög kläder på golvet innanför farstudörren. 
Nu förhöll det sig dessutom så tragiskt att hustrun nyss fött ett barn som låg i vaggan. Bonden skötte om det så gott han kunde, men i fortsättningen hände det ibland om nätterna att han tyckte sig märka hurusom någon osynlig varelse kom in i rummet, gick fram till barnet, lyfte upp det ur sängen och vyssjade och ammade det, medan tårarna strömmade ur hennes ögon. På morgonen var barnet då alldeles vått av sin moders ymniga tårar - det var i alla fall faderns tolkning.